Viktor och jag sitter på en sten och väntar och väntar. Inget sällskap syns till.
Viktor framkastar idén att de andra kanske passerade oss medan vi var på toa och att de nu väntar vid busshållplatsen i stället för i slutet av promenaden.
Vi väntar lite till, för säkerhets skull, sen går vi till busshållplatsen och letar. Där är de inte. Viktor kissar, och sedan går vi tillbaka.
Vi strosar runt lite, läser på skyltar och undersöker ett låst skåp. Vi promenerar en bit tillbaka på vägen för att se om vi kan möta dem, men de syns inte till. Så vi går tillbaka till början igen, och utmed vägen bestämmer vi oss för att be Gud att de ska komma tillbaka nu, glada, pigga och oskadda. Precis när jag säger Amen och börjar tänka på vad som skulle kunna hänt (sån't som inkluderar björnar, strömmande vatten, aggressiva ekorrar och framförallt stenhårda klippor), brakar det till bakom mig. Jag skriker inte, men vacklar till. Ett indiskt sällskap är på väg förbi oss. Jag vänder mig mot dem och säger:
-I wasn't scared.
Mannen säger med skratt:
-Then you deserve an Oscar.
Vi kommer fram till vår sten, sätter oss tungt, tittar åt det håll vårt resesällskap borde komma ifrån, och där är de! Äntligen!
Gud har lyssnat på nästan hela vår bön. Alla är glada och pigga, men Irma är inte oskadd. Hon tog sig en tur bredvid stigen för att vattna lite, och rätt som det var kom hon trillande ner tillbaka på stigen.
När vi kommer tillbaka till bilen ska vi sprita skinkan, armen, handleden och knät.
Älskade Irma. Sårskorporna från poololyckan har ju precis trillat av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar