Tisdag kl 10:56, lokal tid. Stoppade vid entrén

Det slår stopp redan vid säkerhetskontrollen i entrén. Park policy säger att man inte får ha med sig egen mat in i parken. Såklart!

Och vi har fika med oss, såklart!
Pringles, munkar och frukt.

Två alternativ får vi av säkerhetsvakten.
Släng maten eller lås in den i därtill avsett skåp, för 12 dollar.
Maten är inte ens värd så mycket pengar. Så vi väljer alternativ tre - att äta upp den.

Viktor tycker dock att alternativ fyra är bättre - och erbjuder sig att gå tillbaka till bilen med allt. Det tar tjugo minuter.

När Viktor kommer tillbaka har vi andra både hunnit kissa och bestämma i vilken ände av parken vi ska börja.

Viktor berättar att chipsen är hans nu.

Måndag kl 10:21, lokal tid. In till stan

Irma har ont av sina skrapsår.
Såret på knät sköter sig. Där har vi kunnat plåstra om med kompresser. På skinkan satte vi istället ett vattentätt plåster, en lång remsa. Det var inte lika bra. Klistret från plåstret irriterar huden och plåstret har glidit runt en del och klistrat av sig även på såret. Själva såret ser rött och infekterat ut.

Efter kvällsmaten på Ihop i går kväll bytte vi runt i bilarna lite så jag kunde åka med Petterssons till Walmart och köpa mer sårsprit och kompresser.

Det blev sent i går kväll. Vi la oss inte förrän efter tolv, efter sårvård och småprat.
Å andra sidan kunde vi sova ända till halv åtta i dag. Irma fick en värktablett i går kväll att sova på, och ytterligare en i morse. Hon har ont ändå. Det underlättar inte livet att det är höger skinka och vänster knä som är skadat. Det finns liksom ingen bra sida kvar att vila sig på för att komma undan det onda en stund.

Nu är vi på väg in till stan utan andra planer än att flanera i China Town. Niclas har kollat upp möjligheterna att hyra segway i en stor park. Det är fullt görbart men kostar ganska mycket så det gör vi nog inte även om det vore rätt spännande glida runt på ett fordon med två hjul som inte är en cykel.

Det är 13 grader.
Jag längtar hem å Irmas vägnar.
Världen är grå.
Dimmolnen rullar ner från bergssidorna.

Fredag kl 19:46, lokal tid. Buss tillbaka

Viktor och jag sitter på en sten och väntar och väntar. Inget sällskap syns till.

Viktor framkastar idén att de andra kanske passerade oss medan vi var på toa och att de nu väntar vid busshållplatsen i stället för i slutet av promenaden.

Vi väntar lite till, för säkerhets skull, sen går vi till busshållplatsen och letar. Där är de inte. Viktor kissar, och sedan går vi tillbaka.

Vi strosar runt lite, läser på skyltar och undersöker ett låst skåp. Vi promenerar en bit tillbaka på vägen för att se om vi kan möta dem, men de syns inte till. Så vi går tillbaka till början igen, och utmed vägen bestämmer vi oss för att be Gud att de ska komma tillbaka nu, glada, pigga och oskadda. Precis när jag säger Amen och börjar tänka på vad som skulle kunna hänt (sån't som inkluderar björnar, strömmande vatten, aggressiva ekorrar och framförallt stenhårda klippor), brakar det till bakom mig. Jag skriker inte, men vacklar till. Ett indiskt sällskap är på väg förbi oss. Jag vänder mig mot dem och säger:
-I wasn't scared.
Mannen säger med skratt:
-Then you deserve an Oscar.

Vi kommer fram till vår sten, sätter oss tungt, tittar åt det håll vårt resesällskap borde komma ifrån, och där är de! Äntligen!

Gud har lyssnat på nästan hela vår bön. Alla är glada och pigga, men Irma är inte oskadd. Hon tog sig en tur bredvid stigen för att vattna lite, och rätt som det var kom hon trillande ner tillbaka på stigen.

När vi kommer tillbaka till bilen ska vi sprita skinkan, armen, handleden och knät.
Älskade Irma. Sårskorporna från poololyckan har ju precis trillat av.

Onsdag kl 09:01, lokal tid. Bränd mor skyr kläder

Att jag skulle bränna mig, JAG, är väl det sista jag kunde tro. Jag som alltid håller mig i skuggan och smörjar in mig så noga.

I går glömde jag verkligen att smörja mina axlar.

Torsdag kl 13:20, lokal tid. Inte så bra

Hmm, det här var inte så bra.

Antingen har Sophias mage smittat mig, vilket jag inte håller för troligt eftersom vi inte har umgåtts så tight.
Eller så var det bristen på frukost (jag åt bara en näve sockerflingor med lite mjölk) parat med en färsk vägkantsfrukt på parkeringen för en stund sen.

Hur som så sitter jag nu på en mindre fräsch toalett och gör mindre fräscha grejer medan övriga sällskapet promenerar bland de höga träden.

Men det är sånt som händer på långresor och jag har medicinväskan i bilen, laddad med Dimor och vätskeersättning.

Lite senare:
Promenaden från parkeringsplatsen till Gerenal Sherman är bara 700 meter och logiskt nog är det lika långt tillbaka.

Efter mitt toalettbesök (som tog en stund och som stördes av människor som ideligen ryckte i dörren) bestämde jag mig för att promenera tillbaka. Det går visserligen en skyttelbuss från handikapparkeringen vid jätteträdet tillbaka till huvudparkeringen där vi står, men magar har en förmåga att jobba bättre när benen rör sig och det finns en bättre toalett här uppe vid "vår" parkering.

Uppe är rätta ordet. Det är en viss höjdskillnad utmed promenaden och skyltar uppmanar till att ta det riktigt lungt på grund av den höga höjden. Jag vet inte hur högt upp vi är men det känns i alla fall inte La Paz-högt så det är nog inte så farligt.

Jag tog det i alla fall lugnt på vägen tillbaka. Jag drack en klunk vatten för vart hundrade steg och vips, så är jag tillbaka på en skön sequoiabänk och väntar på de andra.

Fredag kl 17:16, Utah-tid. Brandrök

Vi åker mot ett område som täcks av brandrök. Det känns inte alls bra.

Vi ska till Panguage och sova. Frukost ingår inte och det är bra eftersom planen är att gå upp tidigt och se soluppgången i Bryce Canyon.

Jag undrar hur långt det är kvar.
Kommer vi till elden eller hotellet först?

Måndag kl 11:54, lokal tid. Tvätt och bad

Efter frukosten och trevligt samspråk med Sophia och Marthin har tjejerna (och Niclas och Marthin) gymmat och badat medan jag och Viktor tvättat lite.

Vi hängde upp kläderna i duschen men när vi nästan var klara kom Irma och Niclas tillbaka från badet.

Irma hade slagit ansiktet i botten och har nu en rejäl fläskläpp. Vi isar den och hon vill såklart duscha efter badet så jag har spridit ut tvätten på handdukar på golvet i stället. Det känns inte som en jättebra lösning men jag kan inte komma på nåt bättre just nu.

Irma har nog bitit sig i läppen på insidan men tror inte att tänderna är skadade.

På det här hotellet finns ingen tvättmaskin för gästerna, men det går att lämna in kläder och få tillbaka dem rena och till och med strukna.
Fast jag är för snål för att utnyttja den servicen. Det kostar 8 dollar att få ett par shorts tvättade och strukna.

Fredag 18:38, Utah-tid. Hotellbyte

Knights Inn, där vi bokat hotellnatt, hade problem med sin dator och hade dubbelbokat så vi får inte sova där i natt.

Som kompensation hade de bokat in oss på ett annat hotell i en närbelägen stad och lovade betala mellanskillnaden.

Problemet var att den där närbelägna staden (Haize?) är belägen i rökbältet.
Elden kommer troligen inte spridas dit men jag vill inte sova, eller ens vistas i röken.

Efter lite dividerande fram och tillbaka med den skamsna receptionisten bad vi henne ringa runt till övriga hotell/motell i stan och försöka hitta två rum.

Hon lyckades. Trots att det är ballongfestival och fullbokat och ett band ska spela här i kväll (de ska förresten sova på Knights In, där vi inte får plats trots vår bokning), så lyckades den bleka receptionisten boka de sista två rummen på ett annat hotell här i stan. Allt medan hon upprepar två meningar som ett mantra: "But you must understand that I can't pay the differens." och "I'm so sorry".

Det här känns som en surrealistisk situation.
Först röken vi kört igenom, sedan det fullbokade hotellet och sedan varmuftsballongfestival! En liten bit från en gigantisk skogsbrand som pågått sedan i lördags. Oh, så smart!

Klockan lite senare:
Nu har vi fått våra rum på Bryce Way Inn. Det blir ca 500 kr dyrare för den här natten.
Vi har ju inte sett standarden på hotellet som var fullbokat, men här är den i alla fall inte så hög.
Lamporna mellan dubbelsängarna fungerar inte. I vår säng ligger lakanet MELLAN filten och överkastet. Lakanen har fläckar, men de är nog i alla fall tvättade.

Petterssons rum höll ännu sämre kvalitet. Där var lakanen inte ens tvättade i en av sängarna. När Martin klagade fick de uppgradera till ett "four bed room without extra charge".
Hur nu det gick till på ett fullbokat hotell.

Jag gick och sa till om en extra handduk eftersom det som vanligt bara finns tre.
Den stort leende mannen i receptionen (ett sådant leende kommer bara 17-åriga snygga flickor undan med) lovade ringa på städpersonalen så att de kommer ut med en handduk.

En kvinna, inte så mycket äldre än den där 17-åringen, knackar på och ger oss två handdukar, och fjärrkontrollen till TV:n.

Surrealistiskt, sa Bull.

Avbokat boende

Problem!

Vi har fått besked om att huset vi hyrt i Los Angeles för våra två familjer ska säljas och vi kan såklart inte hyra det längre.

Niclas är redan igång och letar andra alternativ. På sighten homeaway har det dykt upp några hus som kanske skulle kunna funka för nio personer och som ligger i någorlunda rätt ände av stan.