Det här är en jättestor kyrka. Jag har svårt att avgöra hur många som får plats här inne, men det är många.
Vid ingången får vi en liten bunt papper.
Bland annat ett blad där dagens Bibeltexter är nedskrivna och det finns plats att göra egna anteckningar.
Gudstjänsten inleds med lovsång. Den första går lite för högt för vanliga röster.
Den andra är jättebra och heter "We come alive in the river".
Orkestern består av akustisk gitarr, två elgitarrer, klaviatur, en bas med gäspande basist och en trummis bakom plexiglas med en snurrande fläkt.
Förrutom en 19-hövdad kör i kornblå kåpor är det sex personer som sjunger (varav en av elgitarristerna är den ene och killen på akustisk gitarr en annan). Killen som inte sjunger men spelar elgitarr ändå, har gitarrsolon och fills och verkar jätteduktig. Det är en fröjd att lyssna till hans spel.
Med på scenen finns även pastorn, eller om det är en mötesledare. Han står stramt uppklädd med kavaj och slips på golvet bredvid kören.
I taket hänger en discokula och tre stora skärmar visar omväxlande sångtext och närbild på vad som händer på scenen. Två stora filmkameror fångar allt.
Ljudet är rätt bra. Det är inte högt, mer omslutande.
Scenen är ren, inte en massa sladdar och grejer. Musikerna har sin medhörning i öronen. Jag gissar att Niclas och Marthin, båda ljudtekniker i vår kyrka, kommer ha en del att diskutera efteråt.
Sista sången i inledningen är Amazing Grace, i den version som jag sjöng på Tommys begravningsceremoni för inte länge sen.
Under lovsången har det fyllt på med folk i de från början ganska glesa bänkraderna.
Efter lovsången följer en stund av personlig förbön. Alla som vill får gå fram framför scenen och där finns människor som ber för en. Under tiden fortsätter lovsångsteamet sjunga på Amazing Grace, med dämpade toner.
Framme på kanten av scenen står askar med näsdukar tillgängliga för dem vars tårar rinner under förbönen.
När alla som önskat förbön blivit betjänade ökar lovsångsteamet volymen igen och Associated Pastor Loren Laumer intar scenen och ber högt.
Så följer en stund av allmänt hälsade i bänkarna. Och inte bara på de närmaste. Det är allmän folkvandring i kyrksalen.
Nästa sak som händer på scenen är att en ung kille kommer upp och utlovar gratis kaffe och munk till alla som är nya i kyrkan, mot att man fyller i ett kontaktformulär och lämnar i caféet.
Han introducerar också en film med påannonser. Filmen har också information om olika projekt som pågår i kyrkan. Kvinnofrukostar, jobbsökarkurs, seminarium med mera.
Loren, som nog är huvudsaklig mötesledare, är på plats igen och håller ett innerligt kollekttal.
I dag är det pennie-offering, vilket innebär att alla mynt som samlas in går till små församlingar i norra Californien som behöver stöd.
Kollektörerna skickar runt vita, runda ishinkar och samlar in offret under det att kören tillsammans med en solist sjunger "God bless America".
Den stiligt uppklädde mannen som stått bredvid kören visar sig vara körledare, inte pastor.
Predikan börjar när mötet pågått i 50 minuter. Loren predikar. Predikan inleds med konstaterandet att det amerikanska folket är "a people of freedom". Möjligheten att få göra precis som man vill står inskrivet i amerikanernas DNA.
Sedan dras parallellen med Jesus. Galaterbrevet 5:1 säger "It is for freedom Christ has set us free."
Men friheten hos Jesus är inte samma frihet som den gängse amerikanen tänker sig. Tvärtom framstår det som motsatsen.
Verklig frihet fås när man inser sanningen och lever som Jesus lär.
Loren drar en talande liknelse:
Du går till läkaren som säger att du måste banta. "Här är en lista med fyra saker som du får äta."
Du tackar nej till listan för du vill ha friheten att välja mellan alla härliga livsmedel som finns. Men läkaren förklarar att om du inte håller dej till listan kommer din frihet inskränkas till ett liv på sjukhus, ett liv där du inte kan röra dig i samhället som du vill och ett mycket kortare liv.
Jesus vet vad som kommer funka, och vad som inte kommer funka i ditt liv.
Det är därför verklig frihet, friheten till självförverkligande och full potential, finns hos Honom.
Pastor Loren har fler liknelser.
Tänk dig en musiker, någon som vill bli så duktig att hen känner verklig frihet att traktera sitt instrument så som hen vill.
Musikern måste försaka friheten att tex kunna titta på TV hela dagarna eller bara ägna sig åt dataspel, och i stället ägna tiden åt att öva på sitt instrument.
Friheten hos Gud kan innebära att du måste försaka ett och annat, och anpassa din egen vilja efter Guds. Men fördelarna överväger flera gånger om.
Loren kompletterar:
"Att vara religiös och moralisk kan vara ett lika stort slaveri som att vara oreligiös och omoralisk." Han utvecklar och förklarar att vi som kallar oss kristna måste vara uppmärksamma så att vi inte får för oss att goda gärningar och ett moraliskt leverne ska få oss att förtjäna en plats hos Gud. Den platsen kan inte förtjänas, den tillhör Guds barn. Och Guds barn är alla som tackar ja till Guds kärlek och ser Honom som sin Far och Jesus som Frälsare.
Predikan håller på ca 50 minuter. Inte en enda gång kommenterar Loren tiden, ursäktar sig över att klockan går eller frågar hurtfriskt:
-Orkar ni en stund till?
Predikan känns inte heller onödigt lång. Den är intressant, angelägen och väl genomtänkt och framförd.
Efter predikan är det nattvard. Nattvardstjänarna går runt och delar ut nattvarden i stolsraderna medan lovsångsteamet sjunger. Jag gör fel och äter upp oblaten och dricker upp vinet för tidigt. Vi ska hålla den lilla särkalken och oblaten i handen tills alla fått, och sedan pratar pastorn och alla tar nattvarden samfällt.
Det hörs ett märkligt ljud när alla bryter oblaten i två delar runt om i salen.
På stolsryggen framför mig finns två hållare i formgjuten plast. En som håller den lilla bunten papper vi fick vid entrén med plats för penna och en krok att hänga väskan på. Den andra är till för de små glasen som nattvarden serveras i.
Finns det företag som tillverkar sådana kopphållare?
Hela gudstjänsten tar två timmar. Biostolarna vi sitter i ger ingen träsmak.
Efter nattvarden är gudstjänsten plötsligt slut. Tack och hej, ha en bra vecka så ses vi nästa söndag.
Det här mötet var inte särskilt annorlunda mot våra. Kanske lite mer välregisserat och planerat. Längre såklart men det var ingen nackdel.
Jag jämför också mottagandet vi fick i dörren när vi kom. Ett varmt, öppet leende med några uppriktiga, välkommande ord. Precis som jag upplever att det är hos oss. Jag hade nog förväntat mig mer av det gåpåiga som vi upplevde hos Hillsong i Märsta. Det här kändes betydligt mer äkta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar