Nu stannar vi vid en rastplats i skogen.
Det är 23 grader varmt.
Jätteskönt!
Det kostar 5 dollar per bil att parkera här. Vi frågar om vårt National Park-pass gäller här. Det gör det inte. Det här är ingen National Park, det är en National Forrest.
Det är ändå värt att vara här. För det första ska vi gå Trail of hundred giants och den utgår från den här parkeringsplatsen. För det andra finns det både toaletter och bord och bänkar.
Vi sätter oss vid ett campingbord i skuggan och börjar skära upp våra lunchbaguetter.
Efter två minuter far Irma upp med ett skrik. På hennes ben kryllar en miljard spindelbäbisar som bott under bordet. Tur att hon har långbyxor. Hade det varit hemma i Sverige hade det bara varit läbbigt, men här, där vi inte känner till om små gulgröna spindelbäbisar är giftiga eller inte, är det otäckt.
Nåja, ingen blir biten mer än lunchmackorna. De har sallad, ost (varför finns det aldrig ost på frukostbuffén på hotellen i USA) och fem lager skinka.
Gott.
Och här finns stora träd. Jättestora.
Den första gigantiska jätten vi ser är en 'Pondorosa Pine'. Många träd är brännskadade. Andra har dött på grund av torka och borrar (skalbaggar som äter upp den viktiga kontaktytan mellan barken och trädets inre).
Pondorosatallarna bli högre än sequoiaträden. Förhållandena här avseende solljus, näringen i marken och tillgången på vatten är ideala för att skapa riktigt höga träd.
Stigen vi går på är väldigt ostigig. Det är snarare en betongväg med kanter, anpassad för att rullstolar och permobiler ska kunna ta sig fram också.
Ni ser Niclas stå precis vid ingången, en smal springa mellan två tvillingträd. Innanför springa finns ett utrymme, stort nog för ett antal fåglar. Sådana här träd, som växt samman redan som unga, kallas gåspennor. Här kunde bönder stoppa in en liten flock gäss som fick ett naturligt stängsel för en stund.
Sequoiaträden måste vara någon slags tuja. Barren påminner i alla fall mer om vår häck därhemma än om tall- eller granbarr. Barren på tallarna är jättelånga och sitter ihop tre och tre i stället för två och två.
Rotvältorna är enorma. Men rötterna verkar inte gå djupt ner i backen utan vitt ut åt alla håll. Jag kan inte avgöra om det är sequoia eller tall som trillat. Tallar har ju ett utbrett rotsystem i motsats till gran, men hur sequoiarötter ser ut vet jag inte. Min lilla klätterapa Irma ska såklart stå PÅ det omkullvälta jätteträdet. Strax får hon sällskap av fler.
På nedfallna träd ser man tydligt hur de skadligaskalbaggarna ätit in mönster under barken. Jag undrar på vilket språk de skrivit sina gångar. Det enda jag kan konstatera är att de använt skrivstil. Det är vackert, på samma sätt som en kyrkogård kan vara.
På vägen hit for vi förbi ett fält där en bonde höll på att slå vall. Det luktade gott av nyslaget hö.
Här i skogen luktar det gott av skog och kåda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar