Den audioguidade rundturen på Alcatraz är helt underbar. Tydlig, pedagogisk, välplanerad, mycket intressant. Det är den absolut bästa rundtur jag någonsin gått.
Berättarrösten (som ofta blandas upp med autentiska röster av tidigare vakter och fångar) leder folk i lagom takt runt byggnaden. Det blir inga köer. När man blir nyfiken på något man ser en bit bort kan man pausa och gå iväg för ett eget litet äventyr men oftast behövs inte det. Berättarrösten är steget före och talar om att vi kommer gå till det där extra intressanta om en liten stund.
Jag är gruvligt imponerad!
Ibland hörs påståendet att alla fångar som sändes till Alcatraz var dömda dit på livstid. Det stämmer inte. Den genomsnittliga tiden som fångar satt på Alcatraz var fem år. Fångar som uppförde sig väl sändes vidare till mindre hårda fängelser. Det var få fångar som avtjänade den sista tiden av sitt straff på Alcatraz.
Alla fångar var inte heller välkända "Public Enemies". De som hamnade på Alcatraz var de som bedömdes ha hög rymningsrisk eller som hade uppträtt våldsamt på andra institutioner.
En av de mest välkända fångarna var Robert Stroud, "Birdman". Innan han hamnade på Alcatraz födde han upp fåglar och studerade deras sjukdomar när han satt på U.S. Penitentiary Leavensworth. Till Alcatraz fick fåglarna inte följa med. Robert tillbringade 17 år på Alcatraz.
I början av turen kommer vi till fångarnas tvättavdelning. Två gånger i veckan fick de duscha. Handdukar, tvålar, kammar... allt förvarades bakom galler och delades ut efter behov. Varken i duschrummet eller någon annanstans på Alcatraz hade fångarna rätt till privatliv. Från början var de 40 duschbåsen avskiljda men eftersom det uppmuntrade till interna uppgörelser och misshandlade fångar tog man bort mellanväggarna på 1950-talet. På så sätt kunde vakterna hela tiden övervaka duschandet och skydda fångarna från övergrepp. Duschraden ger en stark koncentrationslägerkänsla.
Man frågar sig vad dessa fångar egentligen utsattes för. Men lobotomi, chockbehandlingar eller andra medicinska experiment förekom aldrig på Alcatraz.
Vi kommer in i det stora utrymmet där cellerna finns. Rummet består av tre korridorer med celler på båda sidor i tre våningar. Det är 'cellblock' A, B och C. Korridorerna har fått lite roligare namn. Michigan Avenue till exempel.
Cellerna är små, läskigt små om man beaktar att fångarna tillbringar så oändligt mycket tid där. Det finns en säng, ett litet uppfällbart bord och en uppfällbar pall, en eller två hyllor, en toalettstol och ett handfat. That's it. Det var inte lönt att göra sig för hemmastadd heller. Med ojämna mellanrum flyttades fångarna runt, gissningsvis bland annat för att störa eventuella flyktplaner. Alcatrazfångarna satt ju där just för att de ansågs vara rymningsbenägna.
På kortändarna av den stora cellsalen finns balkonger en bit ovanför golvet. Där patrullerade fångvaktarna bakom galler. Gun Gallery kallades dessa utrymmen eftersom vakterna där hade vapen, till skillnad från den eller de vakter som befann sig på golvet. För att förhindra att fångar som inte befann sig i sina celler, överföll vakterna på golvet i syfte att ta deras nycklar och ta sig ut, hade man uppfunnit en anordning där golvvakten hängde sina nycklar i en lina som hängde ner från taket. Sedan hissade vakterna på balkongen upp linan med nycklarna så att de inte gick att nå från golvet.
På kortändan mot matsalen sitter en klocka vilket är upphov till namnet på kortsidans gatustump: Times Square.
I ett fängelse med strikt reglemente erbjuder rastgården en sällsynt frihet av rörelse, socialt samspel och valmöjligheter. Vissa fångar valde att spela baseball eller springa varv efter varv efter varv. Andra gick helt sonika till toppen av baseballäktaren och tittade ut över bukten mot San Francisco och tänkte på vad de saknade. De vanliga internerna fick besöka rastgården under två och en halv timma på lördagar och söndagar. Särbehandlade fångar hade däremot tillgång till rastgården endast en timma i veckan och var då oftast ensamma där.
Tyvärr är vägen mot rastgården stängd när vi avslutat den guidade turen och är beredda att gå och titta på den. Klockan är då mycket och personalen på Alcatraz börjar fösa alla besökarna mot hamnen och dagens sista båttur till San Francisco.
Inne på D-block finns isoleringscellerna. De är en aning rymligare än de vanliga cellerna. Några av cellerna i raden längst ner går att mörklägga. Det är ett straff som många fruktar. En fånge berättar i mina lurar att han brukade stirra ut i det svarta rummet. Efter en stund kunde han se ett svagt ljus. Ljuset växte och blev till en TV-skärm. Han kunde sitta i timmar och titta på den TV:n. En annan fånge säger att han brukade rycka bort en skjortknapp, kasta den i mörkret och sedan tillbringa tiden med att försöka hitta knappen igen. När han hittat den slängde han i väg den på nytt.
I D Block finns fotografier på några av de mest välkända fångarna.
Isolering i D-Block kallades "the Treatment Unit" och var reserverad för ovanligt farliga eller våldsamma interner. Fångarna fick adekvat mat och sjukvård men var hänvisade till sina celler 24 timmar om dygnet. En runda på D-Block kunde pågå några få dar till flera år, beroende på vilket brott som begåtts. De sex mörkläggningscellerna användes för att stävja svåra diciplinbrott. Behandlingen i "the Hole" inkluderade ibland totalt mörker och begränsad diet. Vanligt varade straffet i flera dar men aldrig mer än 19. Det var få fångar som tvingades se insidan av "the Hole".
Vi går vidare till biblioteket.
Eftersom de var fysiskt instängda var det många interner som tog till den mentala flykt som böcker erbjuder. Litteraturintresserade fångar läste 75-100 böcker om året. De 15 000 volymerna i biblioteket inkluderade filosofi, fiction och utbildningsmaterial. Böcker med sexuella, våldsamma eller kriminella referenser var inte tillåtna.
Läsande fångar fick inte befinna sig i biblioteket utan beställde böcker som sedan delades ut. Trots dessa restriktioner använde Bernie Coy sitt biblioteksjobb för att organisera sitt dödliga flyktförsök 1946.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar