Jag ballade ur. Alla andra gick femkilometerspromenaden till nåt coolt vattenfall (Vernal Fall) men jag orkade bara gå till en bro (Vernal Fall Bridge). Det blev en kortare promenad, på typ tre kilometer.
Vägen (amerikaner verkar inte tillämpa stigar, även den mest otillgängliga naturupplevelse görs tillgänglig för alla med hjälp av breda vägar) hade rejäl stigning och det var jobbigare för benen att gå tillbaka nedför än det var för flåset att gå uppför.
På några ställen var det som bulor på vägen. När jag sakta och försiktigt tog mig ner igen blev jag omkörd av två äldre herrar. Den ene tog till orda:
-Look out for the speedbumps!
Jag kunde inte låta bli att svara:
-Don't worry. I can see the bumps, but I don't have any speed.
Vackert värre var det i alla fall.
Ekorrarna lekte bredvid vägen. Björnfällorna stod beredda att gillras om några närgångna björnar skulle ge sig till känna. Floden hoppade och dundrade och skvätte. På andra sidan bron fanns världens sötaste lilla dass. På vägen tillbaka hade jag druckit upp allt vatten och kunde fylla flaskan i en kall källa och hälla över mig tills jag såg ut som Miss Wet T-shirt.
Och Viktor var snäll nog att göra mig sällskap. Så det där med "alla andra" var bara nästan sant.
Nu sitter vi vid en annan bro och slåss med myggen och väntar på att de andra ska komma tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar