Jag gillar verkligen hur mina barn tar hand om varandra.
Såklart att de inte alltid är såta vänner, men jag är väldigt stolt över hur de alltid tänker på varann.
Till exempel:
När vi träffades igen i eftermiddag efter att ha vandrat iväg åt olika håll, hade alla mycket att prata om. Niclas och jag tjattrade nästan i mun på varann. Till slut bryter Irma in och säger:
-Nu har jag en fråga!
Vi tystnar och tittar uppmärksamt på vår dotter.
-Var är Viktor?
Viktor satt på en bänk en bit bort. När han sitter ner än han inte längre huvudet längre än medelamerikanen och därför lite svårare att få syn på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar