Efter den lilla nätta promenaden på en kilometer, söker vi skugga inne på ett geologiskt museum. Sedan hittar vi en barack med toaletter och tar en skyttelbuss till Visitors Center. Där ska det finnas mat!
Mat kan betyda olika saker för olika människor. Det kan vara ett lagat mål mat som intas i behaglig temperatur. Det kan uppenbarligen också vara en macka för 9 dollar som man får i näven och som man måste äta på stående fot ute i gassande solsken.
På bussen träffade Irma och jag en svensk kvinna. Hon blev sådär glad ni vet, som man blir när man hör sitt modersmål på resa i främmande land.
Hon berättar att hon är från Härnösand och bilar tillsammans med sin syster från Sandviken. Deras familjer ska åka ända till Kanada.
En amerikansk man hör oss prata och undrar var vi kommer från. Sweden känner han till. Han fingervinkar mig närmare och viskar den fråga som poppar upp i hans hjärna när han tänker på Sweden.
-Hur har ni det i Sverige egentligen. Det måste vara fruktansvärt med alla dessa syriska flyktingar.
-Nej, inte alls, svara jag och kan inte låta bli att låta förnärmad.
-Jamen, insisterar han, det var ju till och med en lastbil som mejlade ner en massa folk i er huvudstad!
-Nej, det var bara fem, svara jag och avslutar därmed samtalet. Jag minns faktiskt inte exakt hur många personer som blev skadade vid den fruktansvärda händelsen i Stockholm, men för det första var gärningsmannen inte en syrisk flykting och för det andra så har vi betydligt färre fruktansvärda händelser i Sverige än man har i USA med alla sina skjutvapen som folk envisas med att de måste ha för att känna sig fria och trygga. Men det säger jag inte.
Nu ger vi oss i väg igen, med bananer, vatten och chips i magen.
Termometern visar 34 grader och i handskfacket ligger chokladkakor som Viktor tål och vars choklad inte smälter så farligt i värmen.
America is great!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar