Torsdag kl 18:35 lokal tid. Grand Canyon. Horseshoe Bend

Det här får bli en upplevelse jag står över.

Vi har kommit fram till ett avsnitt av Grand Canyon där Coloradofloden gör en krök och böjer sig precis som en hästsko. Attraktionen är en av dem vi planerat in under resan. Såklart ska vi gå och titta på den.

Det är en kilometers promenad fram till floden. (Allting i det här landet verkar ligga på en kilometers promenadavstånd.)

När vi parkerar blinkar en stor elektronisk skylt med röda bokstäver:
"EXTREME HEAT
BRING WATER
GOOD SHOES"

Det är 39 grader ute.
39 grader varmt.
39 grader är väldigt varmt.

Även om solen är i nedan och inte längre bränner lika illa som mitt på dan, så är ändå 39 grader, 39 grader.
Det är för varmt för mig.

Jag är allergisk mot solen och jag tål inte värme så bra.
Så jag stannar i bilen.
Nyckeln i tändningslåset. Då och då vrider jag om och låter ACn göra tillvaron dräglig igen.

Torsdag kl 17:58, lokal tid. Grand Canyon. I sällskap av rosa berg.

Vi åker och åker och åker.
På vänster sida har vi ömsom mjuka kullar, ömsom siluetten av Grand Canyons högplatå.

På höger sida av vägen har vi sällskap av rosa berg som blir allt rödare.

Bilen klättrar allt högre upp. Vi passerar ett smalt bergspass och mina tankar går till de "cowboy och indianer"-filmer jag fick titta på med pappa när jag var ung. Här skulle det i så fall ha stått indianer uppe på bergskanterna och skjutit sina pilar ner på oss.

Torsdag kl 14:43, lokal tid. Grand Canyon. Desert View

Vi stannar till igen. Nu vid Desert View Watchtower där det finns uttryck för Navajoindianernas kultur.

Det första som möter oss är några korpar vid picknickborden intill campingen.
Klick, klick med mobilkameran.

Jag träffar samma par som jag socialiserade mig med vid första stoppet. Då hade de en hund med sig. En hund som ideligen drog i kopplet och ville gå till skuggan.
Nu är den inte med. Jag frågar var de har sin hund.
De säger att de "har to put it away in the Colorado river".
De är ledsna och säger att de trodde hunden skulle klara värmen för den var från Texas. Men den var gammal, åtta år, och "couldn't stand the heat".
Jag måste fatta fel. De kan ju inte ha dränkt hunden i floden. Dessutom är det jättelångt ner till floden härifrån. Den rinner i botten av Grand Canyon.

Vi letar upp toaletterna och försöker hitta någonstans att äta. Utbudet av mat är inte så stort och faller inte alla på läppen, så efter att vi tittat på mer av den slående utsikten, och tittat på tornet vars indianska utsmyckningar är stora och iögonfallande, far vi vidare.

Innan Desert View stannade vi till vid både Navajo Point och Lipan Point, men jag och barna gick inte ens ur bilen.
Vi har sett en varningsskylt för pumor. Men det var värmen, de 36 celciusgraderna som höll oss kvar i kupén med fläkten på.

Jag funderar på varför stavningen är så olika i Sverige och USA.
Här stavas desert (öken) med ett s men uttalas med två.
Och dessert (efterrätt) stavas med två s men uttalas med ett.

Torsdag kl 13:57, lokal tid. Grand Canyon. Moran Point.

Nu stannar vi igen. Mer utsikt.
Och här kommer det korpar surfandes på kastvindarna som bildas i canyonens oregelbundna slänter. Imponerande!

Niclas har övertagit min roll som fotomanisk.

Torsdag kl 13:34, lokal tid. Grand Canyon. Grand View Point.

Vi stannar till utmed vägen och tittar på ytterligare en utsikt över detta spektakulära skådespel.

Alla är inte riktigt lika begeistrade längre.

Torsdag kl 12:57 lokal tid, Grand Canyon. Vi drar vidare

Efter den lilla nätta promenaden på en kilometer, söker vi skugga inne på ett geologiskt museum. Sedan hittar vi en barack med toaletter och tar en skyttelbuss till Visitors Center. Där ska det finnas mat!

Mat kan betyda olika saker för olika människor. Det kan vara ett lagat mål mat som intas i behaglig temperatur. Det kan uppenbarligen också vara en macka för 9 dollar som man får i näven och som man måste äta på stående fot ute i gassande solsken.

På bussen träffade Irma och jag en svensk kvinna. Hon blev sådär glad ni vet, som man blir när man hör sitt modersmål på resa i främmande land.
Hon berättar att hon är från Härnösand och bilar tillsammans med sin syster från Sandviken. Deras familjer ska åka ända till Kanada.

En amerikansk man hör oss prata och undrar var vi kommer från. Sweden känner han till. Han fingervinkar mig närmare och viskar den fråga som poppar upp i hans hjärna när han tänker på Sweden.
-Hur har ni det i Sverige egentligen. Det måste vara fruktansvärt med alla dessa syriska flyktingar.
-Nej, inte alls, svara jag och kan inte låta bli att låta förnärmad.
-Jamen, insisterar han, det var ju till och med en lastbil som mejlade ner en massa folk i er huvudstad!
-Nej, det var bara fem, svara jag och avslutar därmed samtalet. Jag minns faktiskt inte exakt hur många personer som blev skadade vid den fruktansvärda händelsen i Stockholm, men för det första var gärningsmannen inte en syrisk flykting och för det andra så har vi betydligt färre fruktansvärda händelser i Sverige än man har i USA med alla sina skjutvapen som folk envisas med att de måste ha för att känna sig fria och trygga. Men det säger jag inte.

Nu ger vi oss i väg igen, med bananer, vatten och chips i magen.
Termometern visar 34 grader och i handskfacket ligger chokladkakor som Viktor tål och vars choklad inte smälter så farligt i värmen.

America is great!

Torsdag kl 11:44, lokal tid. Grand Canyon. Bränder.

Det sitter skyltar som varnar för isig vägbana. Risken är väl inte så stor just nu, men däremot är det risk för skogsbränder.

Gula vattenposter finns lite varstans och vi ser flera avbrända områden inne i skogen.

Torsdag kl 11:43 lokal tid. Grand Canyon. På promenad.

Från utkiksplatsen där vi parkerade kan man gå en kilometerlång promenad utmed Grand Canyons kant och stanna och fota så mycket man bara orkar.

Framför mig går en familj; mamma, pappa och två barn. De har ytterligare en familjemedlem med sig, gissningsvis mammans bror, med tanke på hur de två retas. Hon är uppenbarligen höjdrädd och går så långt från kanten hon kan, med ett hårt grepp om sina barn, en son i varje hand.

Den imaginäre brodern frågar hur många människor per år hon tror dör för att de är oförsiktiga när de tittar på utsikten eller försöker få till häftiga foton i Grand Canyon. Hon gissar på trettio. Han bara på två.

Jag möter en grupp barn i gröna T-shirts. En bit på efterstjälken kommer en liten kille. När han närmar sig nästa utsiktsplats utbrister han mycket besviket: -What! Did I walk all this way for nothing!
Jag kan inte låta bli att skratta.

Bakom mej går en äldre man i jeans och dyr kamera. Han stämmer in i skrattet och vi kommer i samspråk.
-Poor guy, säger jag.
-Yeah, no Ipad, no IPhone, no I-nothing, fyller mannen i.
Han är här för astronomikvällarna. Jag frågar inte vad det är. Vi pratar väder i stället, och Grand Canyons mäktighet.

Jag fångade honom på bild (nr 2).

Torsdag kl 11:42 lokal tid. Grand Canyon. Familjfoto

Dags för lite familjefoton.

Torsdag kl 11:41, lokal tid. Grand Canyons växter

Jag fotar växtligheten också, så klart!