Från utkiksplatsen där vi parkerade kan man gå en kilometerlång promenad utmed Grand Canyons kant och stanna och fota så mycket man bara orkar.
Framför mig går en familj; mamma, pappa och två barn. De har ytterligare en familjemedlem med sig, gissningsvis mammans bror, med tanke på hur de två retas. Hon är uppenbarligen höjdrädd och går så långt från kanten hon kan, med ett hårt grepp om sina barn, en son i varje hand.
Den imaginäre brodern frågar hur många människor per år hon tror dör för att de är oförsiktiga när de tittar på utsikten eller försöker få till häftiga foton i Grand Canyon. Hon gissar på trettio. Han bara på två.
Jag möter en grupp barn i gröna T-shirts. En bit på efterstjälken kommer en liten kille. När han närmar sig nästa utsiktsplats utbrister han mycket besviket: -What! Did I walk all this way for nothing!
Jag kan inte låta bli att skratta.
Bakom mej går en äldre man i jeans och dyr kamera. Han stämmer in i skrattet och vi kommer i samspråk.
-Poor guy, säger jag.
-Yeah, no Ipad, no IPhone, no I-nothing, fyller mannen i.
Han är här för astronomikvällarna. Jag frågar inte vad det är. Vi pratar väder i stället, och Grand Canyons mäktighet.
Jag fångade honom på bild (nr 2).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar