Nu åker vi över broarna kring San Francisco igen. Kanske för sista gången i livet. Vem vet?
På långt håll ser vi toppen av Golden Gate-bron och bestämmer oss för ett sista försök att fota den där gäckande stålvarelsen.
Och tänk, femtioelfte gången gillt!
Golden Gate-bron måste vara den mest fotograferade bron i världen. Jag har själv bidragit med inte så få bilder.
I dag är det vackert väder, 18 grader, och en vecka kvar på resan. Största delen av den kvarvarande tiden ska vi tillbringa i Los Angeles. Vi har två hotellnätter på vägen dit men i Los Angeles har vi hyrt en lägenhet för våra båda familjer.
Vi kör över Golden Gate-bron. Nu kan vi det här. Det går väldigt långsamt. Vi får uppleva mer bro "than we asked for". En olycka har inträffat någonstans framför oss. Brandbil och polis lyckas bana sig en väg genom de fullsmockade vägbanorna.
Irma sover sig över det röda stålskelettet. Hon somnade inte förrän halv två i natt. Vi kom sent till hotellet och det tog tid att plåstra om hennes sår med dusch, sårsprit som skulle torka, gelsprit på det (som torkar ännu långsammare) och slutligen kompresser.
Nu kommer en ambulans också. Då har det hänt något otrevligt.
Jag har drömt flera nätter om mitt kommande yrke. I natt drömde jag att jag var med på informationsträff för de som sökt till nästa omgång av begravningsrådgivarutbildningen. De flesta sökande verkade inte särskilt lämpliga, några inte ens intresserade. Någon låg på golvet i en sovsäck och grymtade över att vi störde hennes sömn. Några var upptagna av sina mobiler eller läste böcker. Andra var typiska studenter, som går utbildning efter utbildning med enda syfte att slippa jobba.
En kvinna var där för att få så mycket insiderinformation som möjligt. Hon hade startat ett företag för kisttillverkning och passade på att göra reklam och visade upp träbitar som varuprover. De var riktigt snygga, med tjocka lager färg i olika svarta, mörkblå och mörklila toner.
En annan natt drömde jag att jag fick mitt första ärende på mitt sommarvikariat. En familj skulle begrava sin anhörige och för dem var det viktigt att begravningsceremoni hölls en söndag, för att alla skulle kunna vara med. De ville helst vara i en speciell kyrka. Jag vågade inte lova något eftersom jag vet att det kan vara väldigt svårt att få till det med präst, kantor och vaktmästare en söndag, när de är upptagna med gudstjänster. Mycket riktigt - det gick inte.
Familjen släppte på önskemålet om särskild kyrka och sa att de kunde vara var som helst, bara det var en söndag. Jag drog i så många tåtar jag kunde för att boka den av begravnigshuvudmannen tillhandahållna lokalen utan religiösa symboler, men det var omöjligt.
När jag meddelade familjen började pappan gråta.
Precis i ögonblicket när jag vaknade kom jag på att vi ju kunde vara utomhus. Förgäves försökte jag somna om för att kunna berätta detta för dem och lösa planeringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar