Vi har varit upp på högre höjd i bergen som omger Death Valley. Nu är vi på väg ner igen.
Vi har hamnat på ett platt område där lös sand har samlats.
Tidigare såg vi en skylt med uppmaning om att stängs av AC'n för att undvika överhettad motor. Vi har inte följt uppmaningen men hållit ett extra öga på instrumentpanelen.
Här finns det sanddyner också.
50 grader.
Familjen går ut och fotar.
Efter viss tvekan går även jag ur bilen.
För en 50gradersselfie.
Eller två.
När jag ändå håller på.
Vi tar en tvättbrädeväg ner till Salt Creek. Här finns en väldigt uttorkad flodfåra.
Det finns en "trail" (promenad) också. På - just det, 1 km. Den bryr vi oss inte om.
Vi har tre timmars körning till nästa hotellnatt, i Ridgecrest.
Är vi på den lägsta punkten av Death Valley nu? Den ligger ca 80 meter under havsytan.
47 grader.
Vi lunchar på Corkscreew Saloon på Furnace Creek Ranch. Här kan man antingen köpa en pizza med allt möjligt på för 22 dollar eller en med bara ost för 19. På ostpizzan kan man addera diverse ingredienser för 1,75 dollar/st.
Vi väljer skinka.
En pizza ska enligt servitrisen räcka till två, möjligen tre personer. Vi delar en på fyra. Värmen tar udden av hungern.
Det är ca 48-49 grader ute. Jag har inte lärt mej att översätta Fahrenheit än men temprometern här på ranchen visar 120 sådana.
Pizzan är god.
Viktor, Irma och Niclas hugger alla in som om de inte sett mat förrut. Det var visst bara min aptit som påverkas av värmen.
Utanför saloonen kör några maskerade testbilar förbi.
...när det inte finns varken handdukar eller någon fläkt att torka händerna med på toaletten.
...när det överallt finns luftslussar in till byggnaderna för att kylanläggningen inte ska behöva jobba lika mycket förgäves.
Vi är på Visitors Center till Death Valley National Park.
Vi ser en film om Amerikans torraste öken, i en välkyld och ganska stor biosalong. Det är intressant och dessutom skönt att få sitta ner i något annat än en bil.
Death Valley är en saltöken. En av de varmaste platserna på jorden. De växter som finns kan sträcka sina rötter 150 feet ner i marken för att hitta vatten.
Det finns mer än 30 arter som bara finns här i Death Valley.
Djuren är också speciella. De arter som inte kan anpassa sig till det skiftande klimatet med ytterligheter som vårfloden från de snötäckta bergen och den fruktansvärda sommartorkan, dör ut.
Det finns även geologiska fenomen som är helt obegripliga. Stora stenar flyttar sig över ett platt område som kallas Racetrack Playa och ingen kan förklara varför även om det finns teorier som inkluderar is och vind.
I ett annat område bildar saltsten så vassa formationer att de kan skära genom läder.
Området har varit intressant för skattsökare som letat borax och guld.
Även andra mineraler har utvunnits här, de flesta under en kortare tid.
En resort har blommat här i början på 1900-talet dit värmesuktande amerikaner kunde komma på vintern.
Delar av Death Valley är reservat för Shoshoneindianerna. De lever här för att beskydda jorden och leva i samklang med naturen och The Great Spirit.
Dalen erbjuder en av de sista platserna i USA där natthimlen ännu inte förorenats av artificiellt ljus.
Termometern utanför centret visar 118 Fahrenheit.
Vi åker igen.
45 grader när fartvinden sköljt bort de överskjutande tre som den stillastående bilen samlat på sig.
42 grader.
Vi stannar till vid en utsiktsplats.
Det finns toaletter här.
Och utsikt.
Jag och Sophia stannar i var sin bil. Sophia mår inte riktigt bra. Jag vill fortsätta att må bra.
En skåpbil far förbi ute på huvudvägen. Fedex står där på den, med gröna och lila bokstäver. Den kör fort.
En man i vandringskängor, grå shorts med lös passform och en vit skjorta med grönt rutmönster kliver ur sin Grand Cherokee några platser bort på parkeringen. Han smörjer in sin nacke, noga, med solskyddsmedel. Han smörjer in sina armar, benen, men han glömmer bort den ena vaden.
Han är flintskallig, eller nära på. Han smörjer inte in flinten. Istället sätter han på sig en röd keps, lägger ner flaskan med solskyddsmedel i en stor zippåse och nickar in i bilen.
Mannens hud är vackert solbränd.
Ur bilen stiger en flicka, kanske 20 år. Kanske dotter, kanske partner. Hon har mjukisshorts och en väldigt kortärmad T-shirt. På huvudet en stråhatt med svart band. Hon är vacker. Och väldigt ljushylt.
De går bort mot toaletterna. Han med energiska, långa steg. Hon dröjande men smidigt, som ett rovdjur som ännu inte fått syn på sitt byte.
Min familj kommer tillbaka.
Utsikten var "häftig", "inget att se" och "vet inte", beroende på vem man frågar.
40 grader.
Niclas är besviken.
Han skulle vilja kliva ur bilen i 50 grader och känna på't lite.
Vi far raka vägen ut till Death Valley.
Raka vägen.
När man ser vissa lastbilar här förstår man inte hur de överhuvudtaget ska kunna svänga. De ser ut att vara byggda för enbart raka vägar.
Termometern visar 38 grader.
Utmed den raka vägen stannar vi på en mack och tankar i bilen och tankar ur kroppen.
Vi äter frukt. Nektariner som legat i kylboxen (tack Niclas).
Vi passerar en liten stad. Pahrump Valley. Här finns Taco Bell, Walmart, furniture store, gun store, fireworks store (åh, så smart att sälja fyrverkerier i den torra dalen, men det är ju snart nationaldag), bilverkstad, några bensinmackar och lite diverse som man kan förvänta sig av en liten stad.
