Tisdag kl 12:23, lokal tid. Rak väg

Vi far raka vägen ut till Death Valley.
Raka vägen.

När man ser vissa lastbilar här förstår man inte hur de överhuvudtaget ska kunna svänga. De ser ut att vara byggda för enbart raka vägar.

Termometern visar 38 grader.
Utmed den raka vägen stannar vi på en mack och tankar i bilen och tankar ur kroppen.
Vi äter frukt. Nektariner som legat i kylboxen (tack Niclas).

Vi passerar en liten stad. Pahrump Valley. Här finns Taco Bell, Walmart, furniture store, gun store, fireworks store (åh, så smart att sälja fyrverkerier i den torra dalen, men det är ju snart nationaldag), bilverkstad, några bensinmackar och lite diverse som man kan förvänta sig av en liten stad.

Tisdag förmiddag kl 11:20, lokal tid. På väg igen

På väg ut från Las Vegas ser vi de stora hotellen med kasinon igen.
De ser helt annorlunda ut i dagsljus. Mer som vanliga hotell. De behöver nattens neon för att lysa upp det man vill visa och dess mörker för att dölja det ordinära.

Hotell Bellagio är fortfarande imponerande stort men förtrollningen är bruten.

Förtrollning är det Pen & Teller tjänar sina pengar på. Här har de show och annonseras stort med en banderoll som täcker nästan ett helt hotell.

Andra hotell är för estetiskt genomtänkta för att täckas av reklam.

Vi ser fler guldpläterade byggnader. Det är inte bara Trump som sticker ut.

Blue Man Group existerar fortfarande. Bredvid deras showplace ligger en fastighet formad som en pyramid. Den var ett återkommande motiv på sprayburksmålarnas tavlor.

Längst från centrum ligger ett jättestort bostadsområde som sprider ut sig på båda sidor av vägen och fortsätter växa ut i den förtorkade dalen. Det är gråbrunt, tråkigt och det finns inte tillstymmelse till växtlighet bakom de manshöga murarna.
Niclas gissar att området härbergerar de många hotellstäderskorna, crupiererna, vakterna och all annan personal som går åt för att hålla Las Vegas alla hotell, kasinon, nakenshower och wedding chapel up and running 24/7.

Måndag kväll kl 20:30-22:00, lokal tid. Freemont Street

Hjälpars!

Fågelholkstillståndet inträffar igen.

Freemont Street är en gata som övertäckts av en välvd bildskärm. Gatan kantas av kasinon, restauranger och andra etablissemang. På gatan uppträder diverse gatukonstnärer; trollkarlar, graffitimålare, en liten kille som spelar trummor, halvnakna karlar och kvinnor, Chewbacca, tiggare, en saxofonist och bara allmänt galna människor.

Under bildskärmstaket löper fyra stålvajrar och där susar med jämna mellanrum människor fram i en zipline. Det kostar 25 dollar att åka som en vanlig människa och 45 om man vill susa fram i bästa Stålmannenstil.

Det finns tre stora scener, eller om det är fyra. Två (eller om det är tre) ockuperas av DJ's och på en spelar en Elvisimitatör med band.

När vi gått hela gatan fram och kliver av i den andra änden är det som att komma in i en annan värld. En värld av uteliggare och avsidotagna människor. Jag erkänner att jag ser till att gå sist i ledet och kastar en blick över axeln då och då.

Måndag kväll kl 20:11, lokal tid. Ut på galej igen

Vi har haft ett par lugna, sköna timmar på hotellet nu. Niclas har badat och vi har alla softat i hotellets atrium.

Niclas och Marthin har bokat om våra nätter i San Francisco, eller i alla fall nästan. Eller om det är så att de bokat upp oss för fler alternativ så att vi kan boka av de minsta lämpliga när vi närmar oss.
Jaja, hur som så är det underbart skönt att ha två reseledare som håller koll på allt så att jag kan ägna mig åt att bara uppleva.

Nu fortsätter upplevelserna.
Vi är på väg in till Freemont Street Experience för att flanera och äta kvällsmat.

Måndag eftermiddag kl 15:31, lokal tid. My kids

Jag gillar verkligen hur mina barn tar hand om varandra.

Såklart att de inte alltid är såta vänner, men jag är väldigt stolt över hur de alltid tänker på varann.

Till exempel:
När vi träffades igen i eftermiddag efter att ha vandrat iväg åt olika håll, hade alla mycket att prata om. Niclas och jag tjattrade nästan i mun på varann. Till slut bryter Irma in och säger:
-Nu har jag en fråga!
Vi tystnar och tittar uppmärksamt på vår dotter.
-Var är Viktor?

Viktor satt på en bänk en bit bort. När han sitter ner än han inte längre huvudet längre än medelamerikanen och därför lite svårare att få syn på.

Måndag kl 14:02, lokal tid. Shoppa

Vi har delat upp oss helt könsstereotypt och går runt och shoppar.
Jag har köpt ett par svarta, plisserade begravningsbyxor som är så vida att de nästan kan passera som byxkjol.

Irma köper två par örhängen och ett  kombinerat ring- och armband.

Vi blir påhoppade av en kvinna utanför en skönhetsaffär.
-Oj, vad ni är långa. Är ni engelsmän?
-Nä, svenskar.
-Jag ska aldrig åka till Sverige!
Sen kommer Viktor...

Jag får prova en ögonkräm under ena ögat. Försäljaren säger att den ska "öppna upp ögat". Jag ser mig i spegeln. Ingen skillnad. Försäljaren försvara sin kräm:
-Nä, men det är för att du är för ung för att ha rynkor.

Nu känns det som någon tejpat fast det nedre ögonlocket vid käkbenet.

Måndag kl 12:36, lokal tid. In till "stan" igen.

Vi tar skyttelbussen in till centrum för att luncha och kanske shoppa.
Den här gången kommer vi ihåg att ge chauffören dricks.

Irma ser ut som hon botoxat överläppen. Det är nästan tur att hon skrapade hakan i botten i går kväll så att det syns att hon slagit sig och inte har föräldrar som tycker det är lämpligt att en fjortis ägnar sig åt skönhetsingrepp.

Om man nu tycker att det är snyggt med ankläppar.

Vi stannar vid informationstavlan i samma stora köpcentrum där vi blev avsläppta i går, och pratar ihop oss om vad vi ska göra.