Viktor: -Varför har de hängt upp tacobröd i taket?
lördag 17 juni 2017
Att kliva upp mitt i nattrn
Jag intog sängläge 22:00 (Niclas något senare).
Grannarna en bit bort hade fest. Utomhus. Med musik. Vi somnade i alla fall. Så småningom...
Klockan 02:30. Dags att vakna. Overklighetskänslan är påtaglig.
Tandborstning. Påklädning. Niclas läser instruktionsboken till de nya stödstrumpor. Jag är för trött för att skratta.
Hämta frukosten Viktor förberedde i går kväll. En välostad macka, banan och drickyoghurt per man och kvinna. Jag föredrar dock juice.
Bilen står redan packad. In med kabinväskor och frukost. Jag har ingen "jag har glömt nåt"-känsla. Konstigt.
Garageporten öppnas och natten väller in i villan med lampsken från gatlyktorna och alla småfåglars egen avskedskonsert där kontrasten självklart slår an tonen med klar och trollsk stämma.
Jag andas in doften från den utslagna pionen en sista gång och bestämmer mig för att försöka minnas ögonblicket.
Klockan 03:01. Vi rullar!
Niclas sitter vid ratten. Familjens damer känns mest bekväma så. Irma såg rent stirrig ut när Viktor skojade och berättade för henne att han skulle köra till Göteborg.
-Prepare yourself. My wind is coming.
Någon i bilen har både humor och resmage.
Vi passerar Hovby. Världen sover. Vi har hittills sett bara tre bilar. Nej, där mötte vi en fjärde. Hästarna står och sover med nickade huvuden i hagen bredvid bäcken. Kyrkan i Saleby står tyst och tung.
Niclas har en genomgång i motorbromsandets konst med Viktor. Hemtjänsten är ute och åker. (Bil nr 5.)
Sommarnatten är ljus men med en anstrykning av utblandad mjölk i luften som får färgerna att mattas och suddas ut.
Vi är på väg.
Vi är verkligen på väg.
18 kg
23 kg får den incheckade väskan väga.
Jag har hela 5 kg tillgodo.
Synd att vår tighta schema inte har inplanerad tid för shopping!
Färdig för färd
Färdigpackad!
Tjoho!
Nu återstår bara det kritiska momentet med att försöka stänga väskan, och väga in den.
fredag 16 juni 2017
Min fantastiske make
Jag påstod tidigare att Niclas drabbats av packångest. Det var ett skämt. Han har som alltid koll på läget.
Nu är det jag som börjar balla ur. Jag har fortfarande inte packat. Men jag har i alla fall rensat ut min jobbväska som nu ska transformeras till kabinväska/reseryggsäck/handväska. Och lagt tillbaka lite saker som jag tror jag vill ha med mig.
Medan jag stressar runt och plockar lite här och vattnar lite där och tänker lite si och städar lite så, så frostar Niclas av två frysar och städar en kyl. Nu finns vår mat samlad i en frysbox och ett kylskåp.
Energismart!
Inte för att jag är en sån som räknar...
...men i övermorgon åker jag från 29 pionknoppar som hinner slå ut, dofta magiskt, vara förödande vackra... och blomma över innan vi kommer hem igen.
torsdag 15 juni 2017
Två dagar kvar...
...och jag har ännu inte packat mer än medicinväskan. Men den är väldigt välpackad! (Jag har kompletterat den med Strepcil halstabletter.)
I går kväll skrev jag ut min packlistan. Och hittade ett par gamla sandaler jag kan ha.
Så jag ligger bra till. Ingen packångest alls. Nej då.
Dessutom har jag kommit fram till att jag ska ha min ryggsäck som kabinväska. Jag gillar den. Den har många fack och är bra att bära i både handtag och på ryggen. Det får inte plats så mycket i den heller, och det måste väl vara bra... kanske inte när man ska åka till USA och vara borta i 25 dar, men när man ska orka bära den på ryggen menar jag.
Niclas däremot, har nog drabbats av rejäl packångest. Han städar kylskåpet, kvart i sju på morgonen!