Vi stannar till utmed vägen och tittar på utsikten över havet högt upp från en sandbank. Stigen dit är smal och lämpar sig bara för en person i taget.
Kanten ser rätt instabil ut och när jag vänder tillbaka för att släppa fram Viktor varnar jag:
-Gå inte för långt ut. På riktigt!
-Nej då. På skoj då?
Jag hittar rölleka (De vita blommorna.) och längtar till den svenska sommaren.
Det växer ganska mycket fingerliknande sedum här också. Den sprider sig med utlöpare och bildar stora mattor.
Vi åker utmed havet.
En deltavinge seglar på vindarna.
Molnen klär in kullarna. Vågorna rullar in. Världen är vackert blå.
Vi åker genom en tunnel och blir uppmanade att sätta på billyset. Jag tänker på Ulf Björling som hade en kompis som körde motorcykel i Norrland och hade solglasögon bakom visiret. Han åkte också in i en tunnel. Varför minns jag vad en massör berättade på en fikarast för 25 år sen när jag sommarjobbade som badtant på Kurorten? Jag minns inte hur det gick för kompisen. Körde han i brôt eller var det bara en kort anekdot?
Vi är ute ur tunneln igen. Havet fortsätter att göra oss sällskap utmed vägen.
Nu åker vi över broarna kring San Francisco igen. Kanske för sista gången i livet. Vem vet?
På långt håll ser vi toppen av Golden Gate-bron och bestämmer oss för ett sista försök att fota den där gäckande stålvarelsen.
Och tänk, femtioelfte gången gillt!
Golden Gate-bron måste vara den mest fotograferade bron i världen. Jag har själv bidragit med inte så få bilder.
I dag är det vackert väder, 18 grader, och en vecka kvar på resan. Största delen av den kvarvarande tiden ska vi tillbringa i Los Angeles. Vi har två hotellnätter på vägen dit men i Los Angeles har vi hyrt en lägenhet för våra båda familjer.
Vi kör över Golden Gate-bron. Nu kan vi det här. Det går väldigt långsamt. Vi får uppleva mer bro "than we asked for". En olycka har inträffat någonstans framför oss. Brandbil och polis lyckas bana sig en väg genom de fullsmockade vägbanorna.
Irma sover sig över det röda stålskelettet. Hon somnade inte förrän halv två i natt. Vi kom sent till hotellet och det tog tid att plåstra om hennes sår med dusch, sårsprit som skulle torka, gelsprit på det (som torkar ännu långsammare) och slutligen kompresser.
Nu kommer en ambulans också. Då har det hänt något otrevligt.
Jag har drömt flera nätter om mitt kommande yrke. I natt drömde jag att jag var med på informationsträff för de som sökt till nästa omgång av begravningsrådgivarutbildningen. De flesta sökande verkade inte särskilt lämpliga, några inte ens intresserade. Någon låg på golvet i en sovsäck och grymtade över att vi störde hennes sömn. Några var upptagna av sina mobiler eller läste böcker. Andra var typiska studenter, som går utbildning efter utbildning med enda syfte att slippa jobba.
En kvinna var där för att få så mycket insiderinformation som möjligt. Hon hade startat ett företag för kisttillverkning och passade på att göra reklam och visade upp träbitar som varuprover. De var riktigt snygga, med tjocka lager färg i olika svarta, mörkblå och mörklila toner.
En annan natt drömde jag att jag fick mitt första ärende på mitt sommarvikariat. En familj skulle begrava sin anhörige och för dem var det viktigt att begravningsceremoni hölls en söndag, för att alla skulle kunna vara med. De ville helst vara i en speciell kyrka. Jag vågade inte lova något eftersom jag vet att det kan vara väldigt svårt att få till det med präst, kantor och vaktmästare en söndag, när de är upptagna med gudstjänster. Mycket riktigt - det gick inte.
Familjen släppte på önskemålet om särskild kyrka och sa att de kunde vara var som helst, bara det var en söndag. Jag drog i så många tåtar jag kunde för att boka den av begravnigshuvudmannen tillhandahållna lokalen utan religiösa symboler, men det var omöjligt.
När jag meddelade familjen började pappan gråta.
Precis i ögonblicket när jag vaknade kom jag på att vi ju kunde vara utomhus. Förgäves försökte jag somna om för att kunna berätta detta för dem och lösa planeringen.
Som avslutning på vår dag här på Six Flags får vi avnjuta ett rejält fyrverkeri.
Det är inte lika välregisserat som fyrverkeriet på nyårsafton hemma i Lisch, men det är mycket!
Jag älskar fyrverkerier.
Det här är 12 minuter långt!
Vi strosar runt i parken medan dagsljuset smittas av nattmörkret och övergår i skymning som skiftar om till kväll.
Vi åker lite. Strosar lite. Åker något, strosar mer.
Det är rätt mysigt.
När vi bestämmer oss för att trappa ner på åkandet och ägna oss lite mer åt djuren, visar det sig att fjärilarna har gått och lagt sig för dagen. Det var bara jag och Irma som hann se dem.
Girafferna sover också, och förmodligen en massa andra djur.
Ormarna är i alla fall vakna.
Flickorna Irma, Alicia och Stina åker Froghopper och Nairobi's Lookout Balloon's som tröst och jag fotar blommor.
Det är gott med familjepizza och vitlöksbröd med mycket ost.
Jag har bränt mig i nacken. Pinsamt!
Okej, de där köttbulleliknande köttbitarna på pizzan smakar lakrits. De är förmodligen kryddade med anis. De är inte goda.
Men vitlöksbrödet är väldigt gott.
Vitlöksbröd är alltid gott.
