Inne i sandstenen sitter stenar av ett stenhårdare material.
När vattnet kommer svepande och slipar på sandstenen kommer dessa stenar sakta i dagern. Vattnet virvlar runt dem och drar så småningom loss dem. Beroende på dess tyngd och vattnets fart färdas de en bit i kanjonen innan de lägger sig tillrätta på botten.
Sandsten är ett väldigt mjukt material, för att vara sten.
Guiden berättar att det inte är ovanligt att deras trappor och ledstänger spolas bort när det väl är flod. De sitter fästade i stenen.
Bredvid trappan på bilden syns uthuggna trampsteg. Där kan man ta sig ner när trappan spolats bort.
När fotografen från National Geografics var här och fotade till sitt omslag var de tvungna att klättra ner för väggen.
Guiden berättar hur kanjonen bildats.
Först fanns bara en hög sand.
Sedan regnade det på högen.
Mer sand blåste över ytan och värme och tryck förvandlade den blöta sanden till sten. Proceduren upprepades år efter år efter år.
Regnperiod. Torka. Vind. Regnperiod. Torka. Ny sand som blåser på.
Tiderna förändras. Starka vindar sopar bort återstoden av sandhögen och kvar står berg och kullar av sandsten.
Nya regnperioder följer. Vattnet gröper ur sandstenen. En kanjon är skapad.
Guiden visade oss väldigt påtagligt och pedagogiskt med hjälp av en sandhög och en flaska vatten.
Han berättade också att ränderna inne i canyonen kan räknas precis som årsringar. Det blir extremt många år för den som orkar räkna.
Här och var syns uppochnervända gropar i taket. Där har vattnet bildat virvlar och börjat gröpa ur stenen underifrån.
Bild 1: Örnen.
Bild 2: Sköldpaddan.
Bild 3: Kvinnan. Byst, ansikte, fladdrande hår.
Förutom dessa figurer som vatten karvat ut ur sandstenen, fanns även den store indianhövdingens ansikte.
Jag har tagit ungefär en miljard bilder nere i kanjonen.
Jag kan såklart inte visa alla.
Men nu följer några bildspäckade inlägg.
Står man på lite håll kan man inte ana att det väntar en sällsam upplevelse några meter under ytan.
Nu är vi på väg ner i underjorden.
Vår guide berättar att den blekgröna växten i mitten av fotot, har en brun rot. När man skalar den kan man hacka och krossa dess vita innanmäte och bearbeta det med vatten tills man får fram en tvål.
Det är den tvålen som ger indiankvinnorna (och männen också för den delen) dess långa, svarta hår.
Vilken fantastisk upplevelse! Det här toppar nog resan, säger jag innan jag ens gjort en tredjedel av vår 'grand tour'.
Vi hade den bästa guiden.
Han pratade nästan hela tiden och berättade en del om Navajoindianerna.
Turen började nästan 20 minuter innan utsatt tid.
Eftersom vi är nio personer i vårt sällskap och det redan fanns fyra andra som också var i god tid så som kom vi iväg redan 09:12.
Jag är glad att vi kom hit för en förmiddagstur. När vi åker igen visar termometern 39 grader. Nere i kanjonen var det fortfarande svalare än uppe vid ytan, men guiden förklarade att ju längre dagen lider, desto mer värms klipporna upp och frampå kvällen är det mer bakugnsvarmt än svalt där nere.
Först pulsade vi genom djup sand en bit, tills vi kom fram till ett ställe där fem trappor leder ner i kanjonen. Där blev det stopp. På grund av för täta turer (jag tror det gick en tur var tionde minut) fick vi vänta kanske en halvtimma. Vår guide tog oss till sidan av kön där det fanns lite skugga och började sen berätta historier och spelade för oss.
Han började spela trumma och blötte först trumskinnet för att det inte skulle vara för spänt. Ju varmare det är desto torrare är det och desto mer spänt är trumskinnet.
Sedan plockade han fram en stor flöjt och spelade ett stycke.
Efter det tog han fram en mindre flöjt och spelade samma bit på den.
Slutligen tog han fram en rätt liten flöjt och spelade samma melodislinga en tredje gång.
Han berättade att han köpt den lilla flöjten först.
Bland Navajoindianerna är det sed att en pojke uppvaktar flickan han eftertraktar genom att spela flöjt för henne. Om hon tar flöjten i ena handen och pojken i den andra och ber honom stiga in i huset så är det "ment to be".
Men om hon inte uppskattar uppvaktningen tar hon flöjten i ena handen och slår pojken med den i huvudet.
Sin stora flöjt köpte inte guiden förrän efter han var gift.
När det var dags för oss att gå ner i under marken fanns några viktiga regler:
#Inget fotande i trappan. (Guiden stannade oss vid en trappa och visade att en kille trillat baklänges här, när han just kommit upp för trappan och tog fram sin kamera. Killen slog ihjäl sig.)
#Lyd guiden. (Vår guide pekade ut ett ställe där vi kunde klättra upp för att bli fotade. När några av de yngre i sällskapet lydde uppmaningen fick vi skäll av en annan guide.)
#Klättra inte bland klipporna. (Den skällande guiden förklarade att för någon vecka sedan hade någon annan klättrat in just där Irma, Alicia och Stina poserade och brutit handleden.)
#Titta inte bara uppåt utan också nedåt. (Det finns ökendjur som skallerormar, skorpioner och spindlar här nere och även utanför kanjonen. Jag såg tack och lov inga djur mer än lämningar efter fågel, och ett stort spindelnät som hängde under en av plattformarna där trapporna ändrade riktning.)
#Titta inte bara neråt utan också uppåt. (Det är lätt hänt att slå i huvudet på utskjutande klippor. Den som skadar sig måste betala 20 dollar extra.) (Jag tror dock guiden skojade när han sa det där sista.)
Guiden pekar ut tre lådor som står uppe vid marknivå. I dem finns repstegar som snabbt kan rullas ut om det uppstår ett nödläge.
Guiden berättar om ett nödläge som inträffade för ett antal år sen.
En guidad tur klev ner i kanjonen lite högre upp. Busschauffören släppte av dem uppe vid en bro och de tog sig ner i underjorden. Det fanns ingen anledning till oro.
Men tre timmar tidigare och högre upp i nejderna hade det regnat häftigt och regnet hade skapat en fors som tog sin väg mot kanjonen. När busschauffören vid bron hörde ljudet av vattnet försökte han varna gruppen som precis tagit sig ner. Men det var för sent.
Alla krossades mot kanjonens väggar och spolades iväg. Inne i ksnjonen beter sig inte vattnet som en vanlig flod, utan som i en tvättmaskin som kastar omkring allt som kommer i dess väg.
Ytterligare en regel nere i kanjonen är att ingen får vandra iväg åt fel håll. Nedanför stegarna måste vi ta vänster. Åt höger finns ett fredat område man inte beträder i respekt för de döda.
2013 var senaste gången det rann vatten i kanjonen. När det bara regnar lite normalt hinner det inte bli blött där nere.
